Alla lärares dilemman med undervisningen i sex- och samlevandsfrågor

Rubriken anspelar på att det enligt gällande styrdokument numera är alla lärares ansvar att undervisa om dessa frågor. Mer tydligt så i grundskolans läroplan men även på gymnasiet har ansvaret vidgats från i huvudsak No-lärare till flera ämneslärare. Även i förskolan är det självklart att det är allas ansvar i enlighet med läroplaner, skollag och diskrimineringslag (m fl).

Häromdagen lyssnade jag på David Lifmark, universitetslektor i religion när han föreläste om ”Etiska perspektiv på integritet och intimitet i sex- och samlevnadsundervisningen”. Han lyfte fram tio intressanta dilemman som lärare ställs inför kopplat till yrkesetik, personlig etik, verksamhetsetik och kollegial etik. (För mer om dessa olika etiska inriktningar se Roger Fjällström ”Lärares yrkesetik” eller ta del av ett seminarium om yrkesetik via Lärarförbundet och LR.)

De tio olika dilemman som David lyfte fram var:

1. När ska man förmedla värderingar/försöka påverka elevers emotioner, och när ska man samtala om dem utan att som lärare själv ta ställning, (då bägge uppdragen finns i läroplanen)?

2. Att hitta balansen mellan vissa elevers behov av att tala om personliga/privata ting, och andras behov av att slippa det, och slippa höra om andras personliga/privata ting?

3. Att hitta balansen mellan att i undervisningen å ena sidan uppmärksamma positiva aspekter av människors sexualitet och, å andra sidan, när sexualitet används i diskussioner om social rättvisa (t ex trafficking).

4. Det svåra i att tala om det smärtsamma, rentav ondskefulla, med barn och ungdomar, som man vill ge hopp och som man vill ska känna glädje. (Exempelvis Stina Jeffners avhandling om högstadielevers syn våldtäkt)

5. Hur  kan man tänka och handla som lärare när de egna värderingarna går på tvärs med vad staten säger är skolans uppdrag? ”Psykologisk autenticitet” nödvändig, eller inte? (Sara Irisdotter.)

6. Det tveksamma i att över huvud taget tala om mer eller mindre utbredda värderingar i vissa grupper, och i nästa led att eventuellt kritisera andra grupper/minoriteter, kontra – det rimliga i att se moraliska framsteg i det egna samhället eller i andras, att hitta balansen mellan stolthet/glädje och självkritik.

7. Att uppmärksamma killar och män som det generella problem de eventuellt är i vissa sammanhang (dvs inte enskilda pojkar/män) kontra riskerna med att göra det.

8. Balansen om vilka värdefrågor lärarkollegor bör vara överens om, och vad det bör få råda oenighet om.

9. Om emotioner kan förändras, genom att omdömena som bygger upp dem förändras: Vilka emotioner gäller det, hos vem bör de förändras, av vem och med vilken rätt?

10. Hur kan man tänka som lärare när elever tänker på ett sätt, talar på ett annat och gör ett tredje i olika sammanhang? Hur vet en lärare om hon/han har påverkat elevers emotioner på riktigt? Vad innebär att känna något på ”på riktigt”?

Så här lösryckta från sitt sammanhang är de mer eller mindre tydliga såklart men jag tänker att de ändå belyser att det finns saker man som lärare bör ha reflekterat över för att stå på stabil grund inför barnen/eleverna. Dels på egen hand men också i samtal med kollegor så att ett kollegialt lärande kan ske. Det är ju ofta så att ens tankar och åsikter inte blir riktigt tydliga ens för en själv förrän en yttrat dem högt och fått andras reaktioner på dem. Och reaktioner – det kan en nog vara garanterad att få av barnen/eleverna när man tar uppdraget om sex- och samlevnadsundervisningen på allvar.

Jag som skrivit detta heter Eva-Lena Embretsen och är ledamot i Lärarförbundets Jämställdhets- och likabehandlingsråd. Till vardags arbetar jag som verksamhetsledare på Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna vid Högskolan Dalarna. Jag är också legitimerad Grundskollärare 1-7, genuspedagog och fil. mag i pedagogik.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I skuggan av kriget

Jag är på den regionala konferensen för lärarfackliga organisationer i arabisktalande länder, som samlar företrädare från drygt tjugofem organisationer från elva länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Vår konferens hålls i skuggan av kriget i Syrien. Jag har lämnat ett Sverige med sin politiska kris som ytterst handlar om Sverigedemokraternas motstånd mot att ta emot invandrare, varav flertalet flyr härifrån. Att komma hit till den region som är mest drabbad är tankeväckande. Jag önskar att dem som tänker att det där kriget inte berör mig också skulle ha möjlighet att vara med här i Jordaniens huvudstad Amman.

Uppemot en miljon flyktingar från Syrien har på kort tid kommit till Libanon och ungefär lika många till Jordanien. Jordaniens utbildningsminister, Dr Mohammad Dhunibait, berättar att 130 000 barn kommit som flyktingar och behöver gå i skola (motsvarar 12 % av alla elever i skolan). Barnen är välkomna, säger en deltagare från Libanon. De är våra grannar. De bor hos oss och vi delar mat med dem. Men det är utan tvekan en påfrestning på utbildningssektorn som redan innan har begränsade resurser. Det är också många som vittnar om barn som inte får utbildning, som hamnar i barnarbete eller prostitution.

”Efter den arabiska våren är vår uppgift som lärare att erbjuda nästa generation hopp om något annat än ett val mellan ISIS och den gamla diktaturen.”

Det känns som tiden är på väg att rinna ut. Att stödet från omvärlden behövs. Vi är fler som behöver bry oss om våra medmänniskors lidande och prövningar, men också lyssna och lära vilka lösningar som kan stå till buds.

Den militära konflikten pågår en timmes bilfärd norr om vårt konferensrum i Amman och har genererat den största flyktingströmmen sen andra världskriget. Men det är inte bara ett krig med militära medel och en humanitär kris. Det handlar i vidare mening om politiken i regionen och inflytandet över regionens framtid. Ytterst är det en kamp om identitet och ideologi som kommer fortsätta under oöverskådlig tid. I den kampen är inte frontlinjen en timme norrut, den skär rakt genom vårt samhälle idag. Det är ytterligare en anledning för oss att bli delaktiga om vi inte redan är det.

Vi kan lära av våra kollegor i regionen. De tillhör i olika grad den samlade demokratirörelsen i sina respektive länder. De tänker ta strid för de framgångar som man har kämpat för i sina länder. Deltagare från Mauretanien till Irak för en gemensam diskussion om skolan och lärares betydelse för demokratisering, för att utbilda i mänskliga rättigheter, för alla barns rätt till utbildning av god kvalitet. Män och kvinnor diskuterar hur man kan öka jämställdheten i sina fackliga organisationer, så att man kan vara pionjärer och förändra attityder i övriga samhället.

Det här är andra röster, andra perspektiv och historier, än de som vi till vardags får serverade genom medier som med rätta har kritiserats för att vinkla bevakningen från regionen, så att det mest är konflikt, fanatism och kvinnoförakt som framträder.

Här står mycket på spel, demokratirörelsen balanserar på en knivsegg. Men om vi vill se våra länder som demokratiska förebilder som kan tjäna som inspiration, kan det vara på sin plats att också fundera över tillståndet hemma. Debatten om invandringens kostnad är försåtlig då den syftar till att förändra synen på människors lika värde. Hur mycket rasism och främlingsfientlighet tål vårt samhälle innan tilliten urholkas så mycket att det inte längre går att förhandla fram lösningar. När det inte längre går att jämka ihop olika intressen eller försvara minoriteters rättigheter undermineras det demokratiska samhällets tanke om jämställdhet och likabehandling. Hur mycket motivation och kraft lägger vi på att inte bara prata om utan också försvara dessa värden, för det är väl vad den ideologiska kampen ytterst handlar om? Vad kan vi lära av våra lärarfackliga kollegor i Mellanöstern som diskuterar hur man med demokratiska medel ska föra kampen mot repression, fundamentalism och nationalism så att eleverna får hopp om en framtid i frihet, även dem som har upplevt krigets fasor.

Vår nutidshistoria ställer krav på var och en som är för fackliga och andra mänskliga rättigheter att definiera sin hållning och vara beredd att försvara den. Nyvalet i mars som Sverigedemokraterna vill ska handla om att begränsa invandring, är väl ett bra tillfälle att ta ställning. Vi behöver inga avancerade teorier eller fördjupade kunskaper för det, bara modet att stå upp för de fri- och rättigheter som vårt fackliga engagemang bygger på. Kan vi utmana våra egna fördomar och få mer kunskap i mötet med andra, även dem som vid första anblicken inte liknar oss själva, finns också en väg ut ur vanmakten. Vi kan alla ge små eller stora bidrag till att försvara den utveckling som vi i vårt land en gång förverkligat och som kollegorna på mötet i Amman drömmer om.

 

Skrivet av Henrik Herber, tidigare internationell sekreterare numera utbildningsutvecklare på Lärarförbundet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Likvärdiga julförberedelser?

Jag älskar julen och speciellt förberedelserna inför jule, adventsmys, glöggmys, bakning och godisfix, ja jag längtar. Jag har turen att slippa sakna någon, jag har turen att få fira en lugn jul och jag har turen att vi inte hetsköper julklappar, det är liksom tanken som räknas.

Jag vill gärna att alla ska känna som jag, men så är det nu inte för alla människor. Som förskollärare måste jag enligt uppdrag att i varje handling, varje dag, varje stund ge alla barn samma känsla av tillhörighet.
Därför måste jag tänka på att alla barn inte får en lugn jul, alla barn får inte julklappar, alla barn får inte träffa alla de vill. Jag vet inte vilka barn det faktisk gäller som inte får uppleva julen som jag gör. Därför måste jag tänka proffesionellt tillsammans med mina kollegor.

Hur gör vi för att alla ska känna tillhörighet i förskolan även i december trotts allt pyssel och prat inför jul om vi håller på med?

Paula Grönroos-Persson
Lärarförbundets jämställdhets och likabehandlingsråd.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saxat ur: Regeringsförklaringen den 3 oktober 2014

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Det är denna regerings fasta vilja att Sverige ska vara en global förebild, i vår utveckling, vår jämlikhet och vårt ledarskap i klimatomställningen. Ett land som kännetecknas av människors lika värde, självförtroende, solidaritet och tron på att framtiden går att förändra.

Vi vet att det är nödvändigt. Vi vet att det är möjligt. Och med denna vilja är vi beredda att samla Sverige.

Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. Ett nationellt regelverk och ett samlat huvudmannaskap för hjälpmedel tas fram. Den nya lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ses över och breddas.

Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa.

Regeringen kommer därför att fokusera på att höja kunskapsresultaten, öka jämlikheten i skolan och höja läraryrkets attraktivitet.

Sveriges nya regering är en feministisk regering. Hämmande könsroller och strukturer ska bekämpas. Kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina liv. Bara så kan vårt samhälle och varje enskild människa nå sin fulla potential.

Jämställdhetspolitiken ges en större tyngd i Regeringskansliet. Departement och myndigheter får tydligare uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering i all sin verksamhet. Ett arbete med genusbudgetering i budgetpropositionen påbörjas.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Därför ska lönekartläggningar genomföras varje år. Kvinnor och män ska ha samma sysselsättningsgrad. Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden. Deltid ska vara en möjlighet. Insatser behövs så att fler orkar arbeta heltid. Vårdnadsbidraget avskaffas.

Som ett steg mot ett jämlikt uttag av föräldraförsäkringen ska en tredje månad reserveras för vardera föräldern. Föräldraförsäkringen ses även över för att underlätta för de familjer som identifierar sig som stjärnfamiljer.

Regeringen kommer att göra en avstämning av könsfördelningen i börsbolagens styrelser efter bolagsstämmorna 2016. Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent år 2016 presenteras ett lagförslag om kvotering.

En kommission för jämlik hälsa tillsätts. Arbetet för att förbättra folkhälsan stärks bland annat genom en tydligare ansvarsfördelning och bättre uppföljning. Regeringens mål är att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.

Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner. Psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering och sysselsättning.

Löften att följa upp! Statistik att kontrollera! Personer att påverka! Människor att hjälpa! Yrken att lyfta!

Mycket jobb återstår – om vi hjälps åt så når vi större framgång!

Robert Fahlgren, Förbundsstyrelseledamot i Lärarförbundet och adjungerad till Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jämställdhetsutbildningen På lika villkor fyller 20 år

På lika villkor skyltVi säger ofta när det handlar om jämställdhet och likabehandling att det gäller att hålla i och hålla ut. Det kan man väl utan överdrift påstå att jämställdhetscertifieringen På lika villkor har gjort. I år är det 20 år sedan Rita Liedholm startade utbildningen, något som uppmärksammades av media i Dalarna här om dagen. Bäst i klassen är Hedemora kommun som nu har alla sina förskolor jämställdhetsmärkta. Skolorna är på gång med utbildningen och kommer att söka om märkning nästa år.

Vad är det då som gör att Hedemora är bäst i klassen? Vilka är framgångsfaktorerna? Det här är såklart ingen vetenskaplig analys men det är ändå lätt att tro att det finns några saker som troligen har bidragit starkt.

För det första så finns det sedan många år en eldsjäl som har arbetat med genusfrågor i förskolan minst lika länge som På lika villkor har funnits. Ylva Aguilar, förskollärare, genuspedagog (och globalkursledare inom Lärarförbundet bland annat) har verkligen hållit i och hållit ut. Numera arbetar Ylva på övergripande nivå i kommunen som jämställdhetsstrateg.

Så här säger Ylva om sitt arbete som På lika villkor-handledare: ”Detär ett sant nöje att få vara kursledare till alla dessa engagerade pedagoger som under tre terminer problematiserar genus, brottas med sina tankar och idéer, observerar sig själva och sina verksamheter, läser litteratur och aktuell forskning för att slutligen sammanfatta det hela i en handlingsplan för vad just deras förskola/skola behöver arbeta med. Det är ingen lätt uppgift och inte heller helt smärtfri för det kan tänkas att du under tiden måste omförhandla en hel del av dina tidigare föreställningar. Ibland smärtsamt också för att du upptäcker att du kunde gjort så mycket bättre. Det är viktigt för alla att se att vi gjorde så gott vi kunde, med ny kunskap kan vi förändra det vi gör framöver. Ni vet vad en säger: ”Det lättaste att förändra är dig själv” – och det vet väl alla hur svårt det kan vara.”

För det andra togs 2006 ett strategiskt beslut på kommunnivå av nämnden där man skrev så här: ”Vi anser

  1. att Hedemora kommun snarast ska erbjuda förskolor/skolor/fritidshem möjligheten att starta en utbildning/kompetensutveckling (”På lika villkor”) i jämställdhetsfrågor
  2.  att kunna jämställdhetsmärka de som deltagit i utbildningen”.

Ytterligare framgångsfaktorer har med På lika villkor-utbildningens struktur att göra. Det är en längre process och alla deltar, även rektor/förskolechef. Att verksamheten inte erhåller märkningen en gång för alla utan måste skicka in ny handlingsplan varje år till bedömningsgruppen gör att skolan/förskolan ständigt måste arbeta vidare. Alla pedagoger deltar gemensamt i samtalen om förbättringar och förändringar, om varför och vad som  behöver göras.

Med andra ord uppfyller den här utbildningen allt det som just nu är det som Skolverket bygger sina kompetensutvecklingssatsningar på (läs mattelyft, läslyft, NTlyft med mera): Det är en process av kollegialt lärande, lärandet sker på den egna arbetsplatsen, om den egna vardagen. Det finns en extern inspiratör och handledare. Den bygger på bottom-up om det ska göras förändringar i barngrupper/klassrum och den bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Jag är ju också genuspedagog och På lika villkor-handledare. Här kan du lyssna på en kort intervju som Radio Dalarna (kl 15.20, 5-6 minuter) gjorde med mig apropos 20-årsjubileet och här kan du läsa mina tweetade anteckningar från föreläsningar med Gertrud Åström och Sandra Dahlén som jag har satt ihop i Storify.

Jag som skriver detta heter Eva-Lena Embretsen och är utbildad grundskollärare, genuspedagog, magister i pedagogik. Jag arbetar till vardags som verksamhetsledare på Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna (PUD) vid Högskolan Dalarna. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter är att arrangera och genomföra kompetensutveckling av olika slag för regionens verksamma inom förskola och skola.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vykort från Belgrad

Jag befinner mig i Belgrad och avvaktar slutligt besked om regeringen kommer ge grönt ljus för morgondagens planerade Pride-parad. På det möte jag nu är på i Belgrad har vi med kollegor från Slovenien. Där liksom i andra länder i forna Jugoslavien är det här med Pride inget kontroversiellt. I Ljubljana går lärarfacket i de första leden och riskerar inte att attackeras för det.

I Serbien kan du visserligen vara gay och öppen med det.
– På en skola nära min finns en rektor som är gay, det är inget konstigt med det, säger en kollega. Men det är inte ok att ge uttryck för sin läggning hur som helst. Det gäller att vara diskret. Tillståndet kan beskrivas som flertalets tolerans mot något som man samtidigt anser som avvikande. Det går bra så länge det inte syns eller talas om. Något så exhibitionistisk som en parad upplever många som en onödig ”provokation”, även om majoriteten inte skulle bruka våld. Men några gör det, få men tillräckligt många. Man avviker från sina grannländer både när det gäller samhällsnorm och när det gäller homofoba attacker, våld och mångas tystnad. Det är ett fenomen och jag kan inte få svar på varför just Serbien avviker.

Det är lördagkväll i Belgrad. I morgon skulle det kunna bli en glädjens dag för alla som är för rätten att älska vem hen vill. Men vi håller andan. Vi vet inte om staten ger tillåtelse. Vad vi vet är att motdemonstranterna fått tillstånd att manifestera sitt missnöje denna kväll. De har mobiliserat vid ett av stadens torg, och sägs inte gå därifrån förrän de fått besked att paraden ställs in. Vi spekulerar i hur de annars kommer agera. Sist det var Pride-parad i Belgrad blev förödelsen omfattande, personer skadades och det var stora materiella skador i stadskärnan. Att älska sin nästa? Tyvärr, den festen kan komma att ställas in!

skrivet lördag 27 sep i Belgrad, av Henrik Herber, internationell sekreterare

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur står sig jämställdhets- och likabehandlingsfrågorna i valet 2014?

Jag gjorde en liten scanning genom att använda en sökmotor på nätet och sökte då på både: jämställdhet skola valet 2014 och likabehandling skola valet 2014. Totalt ovetenskapligt men en liten temperaturkoll på var dessa frågor ligger inför valet!
Här kommer ett urval av rubriker och tyckande – läs och begrunda inför ditt ställningstagande:

S – Skola och utbildning som präglas av jämlikhet och jämställdhet. Om Socialdemokraterna kommer till makten vill de rivstarta det första året med en satsning på jämställdheten. Kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i hela samhället.

Mp – vill öka antalet män som söker till lärarutbildningen – Det hänger ihop om man vill ha en jämställd skola. Mp vill göra skolan till Sveriges mest jämställda arbetsplats.

SD – vill avskaffa genusperspektivet i skolan, de vill minska eller helt avskaffa anslag för forskning med genusperspektiv. 

KD – öka valfriheten i fråga om arbetsgivare inom vård och skola. Fokuserar på jämställdhetskola, jobb och vård.

Fp – mer uttalat jämställdhetstänk inom skola och förskola, Folkpartiet vill därför ha karriärtjänster i fler yrken, och införa rätt till heltid i offentlig sektor. En annan orsak är regelrätt könsdiskriminering på arbetsmarknaden, med olika lön för lika arbete. Därför vill FP ha krav på tätare lönekartläggningar. Folkpartiet vill satsa en jämställdhetsmiljard för höjda löner inom skolan och sjukvården.

V – vill förbättra skolans sexual och samlevnadsundervisning och göra feministiskt självförsvar till obligatorisk i högstadiet och som möjligt tillval i gymnasiet.

C – Att röra på sig är viktigt för att må bra. Det är också viktigt för jämställdheten, för integrationen och i skolan. Jämställdhet börjar i skolan!  Genusperspektiv i skolan – för en jämställd arbetsmarknad.

M – Grundläggande för oss är att motverka alla former av diskriminering och utestängande eftersom de innebär ett hinder mot det öppna och inkluderande samhälle vi eftersträvar. Hur arbetsmarknaden fungerar är viktigt för jämställdheten. Fortfarande tjänar kvinnor mindre än män, tar större ansvar för hushållsar­betet och har mindre egna sparade pengar.

Tråkigt nog hittar jag nästan ingen ”politik” på likabehandlingsområdet. Återigen vill jag betona att detta var en snabbscanning av mig själv, gjord för mig själv, men kände att det kan vara värt att dela med sig av. Fyll gärna på i kommentarsfältet om du hittar mer på nätet som du tycker bör vara med!

 

Jag som gjort denna ovetenskapliga studie för att få bättre koll heter Robert Fahlgren och är adjungerad i Jämställdhets- och likabehandlingsrådet i Lärarförbundet.
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar