Långfredag

Jag tycker det är skönt med extra lediga dagar från arbetet, varför har vi extra lediga dagar i påsk? En gång i tiden har jag ju lärt mig varför vi firar påsk. Men som så mycket annat så har jag nästan glömt. Jo, jag vet att det har med religion att göra och det kanske är det som gör det så ointressant för mig?

Varför funderar jag på det nu då? Min tur att göra ett blogginlägg här på jamolika. Vilken infallsvinkel ska jag ha denna gång, vad är aktuellt på mitt arbete som förskollärare?
Jo då, påskpyssel! Varför firar vi påsk? Har alla religioner någon ”knytning” till ”vår” påsk? Vad finns det för likheter?

Jag googlade och fick några träffar på sökorden påsk-religon-likheter…. Hittade några bloggar, och några intressanta artiklar.

Den här bloggen tog upp de likheter kristendomen har med judendomen när det gäller påskfirande,

http://www.temalikabehandling.se/projekblogg/firar-jag-en-normal-pask/

Kolla in den !

Har ännu inte fördjupat mig i det materialet jag hittade, men så här på ytan så verkar det finnas ”likheter” mellan olika religioner och faktiskt den hedniska tron också. Mycket intressant att fundera och lära mig om.

Känner att det kan vara en viktig uppgift för mig som förskollärare i mitt uppdrag från läroplanen. Läroplanen får en ytterligare dimension och likabehandling fick en ny infallsvinkel för mig.
Kunskap gör att vi blir mindre ”rädda” för sådant vi inget vet om. Att få en aha-upplevelse som denna gör att det genast blir fler intressanta infallsvinklar av påskpysslet gör det hela mer intressant.

Du som läser detta får gärna dela med dig av din kunskap och dina erfarenheter i detta ämne till mig. Jag som skriver heter Paula Grönroos-Persson ledamot i Lärarförbundets jämställdhets-och likabehandlingsråd råd.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När får hen plats i regeringen?

Vi har en bit kvar!

http://www.dn.se/valet-2014/lofven-lovar-jamstallt-pa-alla-politiska-poster/

jämställt.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

Robert Fahlgren, Förbundsstyrelseledamot i Rådet för Jämställdhet och likabehandling

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Vårt behov av att kategorisera

I helgen sände Sveriges Radio ett program om transvestiten Pia-Pelle i P1 som jag snubblade in på en bit in i programmet. Det var mycket intressant och jag rekommenderar er att lyssna på det. Jag funderade själv på hur jag skulle reagera om en god vän skulle visa sig vara transvestit och kom fram till att det skulle vara lättare med en kvinna än en man. Inte så konstigt med tanke på våra normer om kön och att den manliga normen är förknippad med status och makt. Att då gå ifrån den och ”klä ner sig” till kvinna blir kanske svårare att hantera för omgivningen. Just det berättar Pia-Pelle om i programmet. Hen skulle söka ett banklån och blev tydligt olika behandlad om hen var klädd som man eller som kvinna. Gissa på vilket sätt!

Jag kom också att tänka på en kurs som jag var med på där ett par av deltagarna tidigt sa att de ville att vi skulle använda pronomenet hen om dem. Själv ägnade jag en del energi åt att försöka lista ut om de egentligen var en man eller kvinna, tyst för mig själv. Efter kursen träffade jag en annan deltagare som skulle berätta att han varit i samma grupp som en av dem. Det var intressant att höra hans utläggning om namnet, utseendet och vad de egentligen hade för kön. Både jag och denne man anser oss vara ganska bra på likabehandling. Men vårt behov av att kategorisera i för oss välkända kategorier är starkt och det blev tydligt för mig att man, om man tillhör normen, måste göra en medveten ansträngning för att bryta detta och invanda normer. Och till det krävs naturligtvis också en vilja att ta till sig kunskaper.

Lyssna på programmet här och kommentera gärna.

Jag som skrivit detta heter Eva-Lena Embretsen, vill bli omtalad med pronomenet hon, klär mig inom normen för kvinna och är heterosexuell. (Om du tycker att det var onödigt mycket information så fundera över hur mycket av det du tog för givet genom att läsa mitt namn.) Jag är ledamot i Lärarförbundets Jämställdhets- och likabehandlingsråd och sätter #skolan först. Till vardags arbetar jag med kompetensutveckling för lärare på Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna (PUD) vid Högskolan Dalarna.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Könsneutrala omklädningsrum- till nytta för många

”Stockholmsskola inför könsneutralt omklädningsrum – Sveriges första i sitt slag” löd en rubrik i Aftonbladet 2013-04-24 (länk).  I TV-serien ”Fittstim – min kamp” avfärdar Olsson kampen för dessa omklädningsrum som en ”livstilsfeminism” som tar fokus från viktigare frågor som arbete, barn, skola och bostad. Tyvärr tror jag att många håller med henne.  Själv tycker jag att kampen för könsneutrala omklädningsrum har synliggjort något viktigt som berör skolan i allra högsta grad: Hur tillgänglig är idrottsundervisningen med tanke på att den innehåller ett moment – ombyte – som många av olika anledningar upplever som jobbigt och man känner sig utelämnad och otrygg? 

För ett tag sedan träffade jag en vän som har en son med diagnosen asperger syndrom och som gick ut gymnasiet förra året.  Nu visade det sig att han blivit underkänd i ämnet idrott.  Jag blev förvånad eftersom han gärna springer och tränar på gym på sin fritid, hur var detta möjligt? Jo, han klarade inte av att byta om tillsammans med andra, något som inte är ovanligt för ungdomar med hans diagnos. Skolan hittade ingen lösning på detta vilket resulterade i att han skolkande.
 Min först tanke var ”tänk om skolan hade haft ett könsneutralt omklädningsrum” då hade det funnits en lösning.  Det ”könsneutrala omklädningsrummet” handlar ju om ett omklädningsrum där man kan byta om i enskildhet. Vem som helst med det behovet oavsett orsak kan ju använda omklädningsrummet.  Min väns son hade inte behövt få underkänt i idrott om detta omklädningsrum funnits.   Efter denna ”aha-insikt” har jag pratat med flera personer som berättat om skolk och lögner – allt för att slippa – inte ”gympan” som är det första de flesta tänker, utan att behöva klä av sig inför andra.

  
Tack alla transaktivister som lyft frågan och inte låtit sig tystas trots förminskningar och bortviftande som ett särintresse för en liten grupp.  Till alla er som redan gör ett fantastiskt arbete på skolorna för att fler elever ska känna sig inkluderade och välkomna. Här finns argument till diskussionen om ”könsneutral omklädnings rum” eller ”enskilda” som jag väljer att kalla det.  En förändring får aldrig vara beroende av hur många personer som förändringen kan ”tänkas” beröra. Men visst är det lättare att få gehör för förändringar när man kan visa på synergieffekter. Könsneutrala (enskilda) omklädningsrum gagnar transpersoner, personer med asperger syndrom, de som av någon anledning inte tycker om sin kropp,  många introverta och många, många fler. 

Jag som skrivit detta heter Maria Karlsson och är sekreterare i Jämställdhets -och likabehandlingsrådet

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stöd till jämställdhet, inte alltid så enkelt

Vi fick aldrig träffa kvinnokommittén när vi besökte den palestinska lärarorganisationen GUPT i Ramallah. Kommittén bildades som svar på den kritik som väcktes vid förra årets kongress, då det stod klart att styrelsen uteslutande kom att bestå av män. En lärarkår som till sextiofem procent består av kvinnor har få vägar till inflytande i sin fackliga organisation. Jag ville fråga representanter från kommittén hur de ser på sin uppgift och bättre förstå hindren för ökad jämlikhet.
Och varför så få kvinnor? Med oss i Ramallah är Rima som är samordnare och resursperson åt GUPT, när hon inte arbetar på Birzeit-universitetet. Rima var med på GUPTs kongress. Hon berättar att den stora utmaningen på kongressen var att kvinnor inte gav stöd till sina medsystrar i deras nomineringar eller kamp för inflytande, vilket gynnade männen som traditionellt har styrt GUPT.
– Jag tror inte problemet är att männen skulle hindra kvinnors delaktighet, men det var inga kvinnor som fick några röster, och framför allt röstade inte kvinnor på andra kvinnor.
En kvinna drev ihärdigt kravet på kvotering, en ändring i stadgarna som skulle följa ett nytt dekret från Abbas om representation i alla organisationer och myndigheter, utan att få gehör. Men för att svara upp mot kritiken mot en mansdominerad organisation tog alltså styrelsen initiativ till att starta en kvinnokommitté. En symbolhandling? En faktisk vilja till förändring? I det samarbete som Lärarförbundet håller på att utveckla med GUPT och med andra partners är jämställdhet en prioritet tillsammans med ledarskapsutbildning (som även den bör ha genusperspektiv).

I den här historien finns ett antal ”fenomen” som är återkommande när vi arbetar med jämställdhet:

Den manliga majoriteten i styrelsen vill verka för jämställdhet, man tror att det räcker med att säga att ”alla som vill har möjlighet att vara med” eller ”vi diskriminerar ingen”, men tvingas snart konstatera att det ”fanns inga kvinnor” eller ”kvinnor var inte intresserade”. Varför finns inga kvinnor?

Jo – och det är nästa fenomen: en förklaring visar sig vara att kvinnor ännu inte har kapacitet eller kunskap (ingen frågar den manliga styrelserepresentanten om denne har nog kvalifikationer), därav görs satsningar på att utbilda kvinnor, det kallas ofta svepande för ”empowerment”;

Men Empowerment som ledord för utbildning är ofta missvisande, då fokus inte nödvändigtvis är på strategiska behov (makt, inflytande, synliggörande – frågor som kräver en mer eller mindre genomgripande förändring i distributionen av makt och som inbegriper både män och kvinnor) utan utgår från resursbehov (kvinnor som behöver lära sig fackliga rättigheter, vad facket är för något …) vilket inte alltid är fel men heller inte tillräckligt.
Kvinnor är inte en homogen grupp utan har liksom män var och sen sina individuella intressen (kvinnor stödjer inte per automatik andra kvinnor heller vilket blev tydligt på GUPTs kongress), men definieras ofta som något annat än normen – det manliga. Kvinnors kunskap bedöms i förhållande till mannens kunskap (de behöver ”komma ikapp” eller nå upp till den sorts förmåga som mannen har), kvinnans delaktighet i fackligt arbete villkoras av de frågor som definieras av män; de ska arbeta på det sätt och på de tider som definieras av män. Så kvinnor kommer inte till möten och blir inte valda. Det är viktigt att ställa frågan varför. Varför vi inte fick träffa några kvinnliga medlemmar? Hade de inte tid, eller hade deras manliga kollegor inte ansträngt sig för att involvera dem?

Jag heter Henrik Herber och arbetar som internationell sekreterare på Lärarförbundet

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vi är romer

Vi är romer

Vi är romer

Vi bestämde oss. Alla förhandlare i Lärarförbundet i Göteborg skulle få en guidad tur på Stadsmuseets utställning ”Vi är romer”. Iden kom från en av våra engagerade studenter.

-Vad har det med fackligt arbete att göra, undrar nog en del.

-Mycket, mänskliga rättigheter är fackliga rättigheter, säger jag. Inte förstod jag att vi skulle bli så berörda och lära oss så mycket.

Romernas historia är som bekant oerhört dramatisk. Människor har också varit utsatta för grymt förtryck. En av berättelserna innehöll en sen tvångsabort och tvångssterilisering. Det vände sig i min mage.

Men förtryck och svårigheter är inte hela folks historia. Där finns livskraft, vardag och humor. Självklart finns det framsteg. Romerna blir inte så grymt behandlade i Sverige som de en gång blev. Men det räcker inte! Fortfarande har inte romerna samma chanser i samhället. Vi har många romska och extremt fattiga tiggare på gatorna och i flera EU-länder behandlas romer oerhört grymt.

Myter om romer blir till sanningar som förblindar oss att se människorna. Men vi fick träffa en människa, Singoalla Millon. Hon föddes 1932 i tält. Mycket förvägrades hon. Hennes mamma fick knappt komma in på förlossningen när hon föddes, dopet skedde utanför kyrkan och hon var 14 år när hon fick börja skolan. Hela barndomen flyttade hon och hennes familj runt i ett tält gjort av lakansväv. Singoalla var vuxen och förälder när hon fick lov att bosätta sig i ett hus.

Jag provar en finsk-romsk kjol. Den väger 8 kg!

Singoalla och jag.

Med Singoalla och flera andra människor, inte minst vår eminenta guide Ingrid Schiöler diskuterade vi identitet och språk. Det finns få modersmålslärare. Språk är viktigt för identiteten och unga romer får inte tappa sitt språk.

UR var på Göteborgs Stadsmuseum samma dag. De spelade in oss och det finns nu på URplay att titta på.

Vi är romer – en rundvandring

Vi fick också fråga och diskutera utifrån att vi träffar romer i vårt arbetsliv. Här med Ingrid Schiöler och Nuri Selim.

Du som träffar romer i ditt arbetsliv.

Utställningen fick mig att se människorna bakom myten. Det som ”Vi är romer” ville förmedla.

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Var inte så himla PK!

PK, politiskt korrekt, har lite grann blivit ett nedsättande uttryck med ungefärlig betydelse ”tråkig besserwisser”. I alla fall om det används som i rubriken, som att ”ja, ja jag vet men måste vi tänka på sådana tråkigheter jämt, lite kan vi väl slappna av ibland”. Kanske åtföljt av en del himlande med ögonen till och med.

I dag på internationella minnesdagen för Förintelsens offer tänker jag lite extra på det där. Kan vi slappna av ibland? Hur länge kan vi i så fall slappna av och inte reagera på diskriminering? Hur mycket kränkningar eller diskriminerande uttalanden kan vi acceptera i så fall? När är det dags att säga ifrån? När människor i andra länder eller grannen drabbas? Min omedelbara tanke är att det är nolltolerans som gäller och att det inte spelar någon roll vem som drabbas eller hur långt bort det är. Men jag vet också att människans psykologi fungerar annorlunda. Det är lättare att agera när man känner den som har blivit utsatt. Lättare när det sker i ens omedelbara närhet. Så bästa botemedlet mot alla former av kränkning och diskriminering borde vara att lära känna människor. I dag har vi större möjlighet än någonsin förr att lära känna människor både i vår geografiska närhet och de som finns längre bort, via Internet och sociala medier. Och baksidan är förstås att det också går att mobba, kränka och hata på nätet.

Det är här vi lärare blir så  oerhört viktiga! Vi behövs! Vi behövs i samtalet med barn och elever om hur man uppträder mot varandra, på alla arenor som de befinner sig på. Vi behövs även på arenorna på nätet så vi är tillgängliga där barn och elever finns. Vi behövs i samtalet med vårdnadshavare och kollegor. Vi behövs för att vi har livserfarenhet, en värdegrund som läroplanerna framhåller och en förmåga att samtala på ett respektfullt sätt. Vi behöver stötta varandra för vi behövs också i personalrummet, i affären, vid idrottsarenan, på stan, på festen. Vi behöver göra det för att förhindra att Förintelsen upprepas men också för att varje individ har rätt att behandlas med respekt. Och om det innebär att jag blir kallad PK så må det vara hänt!

Jag som skriver det här heter Eva-Lena Embretsen och är ledamot i Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling. Till vardags arbetar jag på Högskolan Dalarna, främst med kompetensutveckling för redan verksamma lärare.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar