Förskolan är på

Vill bara kort förmedla att jag blir så glad av att se en fullsatt sal, med kö in, till Klara Dolks miniföreläsning på SETT-dagarna. Klara har disputerat med en avhandling som heter Bångstyriga barn – makt, normer och delaktighet i förskolan och det är också titeln på hennes pass idag. Hon har följt en förskolas arbete med genuspedagogik, likabehandling och barns rättigheter. Hon säger att hon vill bidra till diskussionen om föreställningar som både barn och vuxna har. Jag kommer att twittra lite från föreläsningen om ni vill se mer vad hon säger. Ela_embretsen heter jag på Twitter Ela står för Eva-Lena och jag har varit ledamot i Läraraförbundets jämställdshets och likabehandlingsråd som nu snart blir ersatt av ett nytt samverkansorgan. Till vardags arbetar jag på Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna vid Högskolan Dalarna i nära samarbete med lärarutbildningen. Jag är leg lärare, genuspedagog och har en fil mag i pedagogik. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förväntade mönster!?

Rocka socka! Så härligt initiativ! Så uppmärksammat det blev att vi alla har lika värde, så många som visade sina strumpor den 20 mars för att de gillar olikheter. Själv använder jag så gott som aldrig strumpor, men jag har alltid nagellack på tånaglarna. Så självklart hade mina fötter olika färg på tånaglarna! Se där, det gick att visa att jag gillar olika fast på ett annorlunda sätt än det tänkta! Där blev jag lite stolt över mig själv, tänkte så där lite utanför det tänkta och förväntade mönstret.
Mindre stolt över mig själv blev jag för ett par veckor sedan på mitt arbete som förskollärare.
Det var två grupper av barn i ett ganska stort rum. Den ena gruppen var flickor (6 åringar) den andra gruppen var pojkar (5-6 åringar). De hade problem med att samsas om utrymmet och bad då om hjälp att lösa det. Den ena gruppen ville leka Mello. Den andra gruppen skulle leka Daidalos (ett tv program där klurigheter löses på roligt sätt). Naturligtvis föreslog jag att flickorna kunde vara på den sidan av rummet där musiken fanns tillgänglig och pojkarna i andra änden där det fanns mer utrymme för Daidalos, smart och logiskt tyckte jag.
Men det tyckte inte en av flickorna som (med all rätt) reagerade genom att spärra upp ögonen, som också blev lite mörka, och satte händerna i midjan, stampade foten i golvet och sa upprört:
– Vi vill inte leka Mello! Vi ska leka Daidalos!
Skamset fick jag be alla om ursäkt och föreslog då tvärtom.
JAG! av alla människor gör en sådan dundertabbe i något så uppenbart könsstereotypt! Förväntade mönster sitter djupt i oss alla. Men det fick mig och mina kollegor att fundera lite mer på vårt sätt att bemöta barnen. Kan vår arbetssituation påverka hur vi bemöter barnen, ja, självklart kan det vara så. Ju fler barn vi får att vägleda och samspela med (så) desto kortare/mindre blir ju tiden för varje enskilt barn. Ja, om just den ojämställda arbetsmiljön på våra arbetsplatser finns mer att skriva om men inte nu. Jag vill avsluta med en mer trivial fråga:
-Vad har hänt i vårt samhälle, eftersom det nu inte längre är flickor som helst vill leka Mello? Vad är det som gjort att den normen brutits?

Jag som undrar heter Paula Grönroos-Persson
Ledamot i det gamla jämställdhets och likabehandlingsråd i Lärarförbundet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hälsning från snögubben

Jag undrar ibland om vi har blivit sämre på att se varandras likheter, att värdera det vi har gemensamt, och i stället fokusera på det som skiljer oss åt. Och så funderar jag på om det i så fall är en konsekvens av ökad individualisering, att satsa på sig själv. Är konsekvensen av denna självständighetsiver att vi för att skapa ett jag, eller en vi-grupp, medvetet eller omedvetet skapar ett avstånd till ”de där andra”.

Inom forskningsprojektet World values survey har man samlat data om värderingar i olika länder sen 1981. Genom att ställa frågor om värderingar har man fått fram en kartläggning som sorterar in länder utifrån två dimensioner: hur sekulära respektive traditionella länderna är, och hur stor graden är av tillit, tolerans, jämställdhet och individualism. Nyligen har 2015 års karta publicerats. Man kan säga mycket om kulturkartan, men en sak står klar: Sverige är ett avvikande land i sammanhanget – med sin grad av individualism och sekularisering.

Min reflektion: denna självständiga hållning innebär tydligen inte per automatik en öppenhet för att andra har rätt att leva som de vill. Det känns lite motsägelsefullt att världens mest individualiserade folk – jämfört med de 99,8 % av världens befolkning som inte är svenskar – kan ha så starka uppfattningar om hur andra människor ska leva sina liv när de kommer till Sverige som flyktingar eller migranter.

Har friheten för att få vara sin egen – mig äger ingen – gjort oss fångar i en föreställning om att vi i allt väsentligt skiljer ut oss på ett positivt sätt jämfört med andra människor? Man kan tycka att det finns något förmätet och uppblåst att göra sig själv till norm som sorterar ut det som avviker.

Varför är det så här? Harvardprofessorn Joshua Greene har skrivit en bok ”Moral Tribes” (”Vi och Dom” på svenska) som undersöker vilka olika moralsystem som vägleder oss. En deprimerande slutsats är att evolutionen inte har hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Den fortsätter att automatiskt värna om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig. (se bland annat PC Jersilds text på DNs kulturdebatt 1 mars 2015). Vi måste träna på våra attityder, den moraliska kompassen kräver underhåll och finjusteringar.

För vi behöver problematisera vad det innebär att ha sin vi-grupp som mall, förstå konsekvenserna att göra andra till avvikare. När vi möter andra kan det vara kul att känna till kulturkartan, att vi i all vår härlighet också är ett konstigt folk i andras ögon. Och om du alltid utgår från dig själv, blir inte världen i all sin absurda mångfald väldigt märklig, om inte hotfull så åtminstone svår att förstå?
Som snögubben sa till gubben som käkade på en morot: ”Varför har du en näsa i munnen?”

Skrivet av Henrik Herber, utbildningsutvecklare på Lärarförbundet

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Alla lärares dilemman med undervisningen i sex- och samlevandsfrågor

Rubriken anspelar på att det enligt gällande styrdokument numera är alla lärares ansvar att undervisa om dessa frågor. Mer tydligt så i grundskolans läroplan men även på gymnasiet har ansvaret vidgats från i huvudsak No-lärare till flera ämneslärare. Även i förskolan är det självklart att det är allas ansvar i enlighet med läroplaner, skollag och diskrimineringslag (m fl).

Häromdagen lyssnade jag på David Lifmark, universitetslektor i religion när han föreläste om ”Etiska perspektiv på integritet och intimitet i sex- och samlevnadsundervisningen”. Han lyfte fram tio intressanta dilemman som lärare ställs inför kopplat till yrkesetik, personlig etik, verksamhetsetik och kollegial etik. (För mer om dessa olika etiska inriktningar se Roger Fjällström ”Lärares yrkesetik” eller ta del av ett seminarium om yrkesetik via Lärarförbundet och LR.)

De tio olika dilemman som David lyfte fram var:

1. När ska man förmedla värderingar/försöka påverka elevers emotioner, och när ska man samtala om dem utan att som lärare själv ta ställning, (då bägge uppdragen finns i läroplanen)?

2. Att hitta balansen mellan vissa elevers behov av att tala om personliga/privata ting, och andras behov av att slippa det, och slippa höra om andras personliga/privata ting?

3. Att hitta balansen mellan att i undervisningen å ena sidan uppmärksamma positiva aspekter av människors sexualitet och, å andra sidan, när sexualitet används i diskussioner om social rättvisa (t ex trafficking).

4. Det svåra i att tala om det smärtsamma, rentav ondskefulla, med barn och ungdomar, som man vill ge hopp och som man vill ska känna glädje. (Exempelvis Stina Jeffners avhandling om högstadielevers syn våldtäkt)

5. Hur  kan man tänka och handla som lärare när de egna värderingarna går på tvärs med vad staten säger är skolans uppdrag? ”Psykologisk autenticitet” nödvändig, eller inte? (Sara Irisdotter.)

6. Det tveksamma i att över huvud taget tala om mer eller mindre utbredda värderingar i vissa grupper, och i nästa led att eventuellt kritisera andra grupper/minoriteter, kontra – det rimliga i att se moraliska framsteg i det egna samhället eller i andras, att hitta balansen mellan stolthet/glädje och självkritik.

7. Att uppmärksamma killar och män som det generella problem de eventuellt är i vissa sammanhang (dvs inte enskilda pojkar/män) kontra riskerna med att göra det.

8. Balansen om vilka värdefrågor lärarkollegor bör vara överens om, och vad det bör få råda oenighet om.

9. Om emotioner kan förändras, genom att omdömena som bygger upp dem förändras: Vilka emotioner gäller det, hos vem bör de förändras, av vem och med vilken rätt?

10. Hur kan man tänka som lärare när elever tänker på ett sätt, talar på ett annat och gör ett tredje i olika sammanhang? Hur vet en lärare om hon/han har påverkat elevers emotioner på riktigt? Vad innebär att känna något på ”på riktigt”?

Så här lösryckta från sitt sammanhang är de mer eller mindre tydliga såklart men jag tänker att de ändå belyser att det finns saker man som lärare bör ha reflekterat över för att stå på stabil grund inför barnen/eleverna. Dels på egen hand men också i samtal med kollegor så att ett kollegialt lärande kan ske. Det är ju ofta så att ens tankar och åsikter inte blir riktigt tydliga ens för en själv förrän en yttrat dem högt och fått andras reaktioner på dem. Och reaktioner – det kan en nog vara garanterad att få av barnen/eleverna när man tar uppdraget om sex- och samlevnadsundervisningen på allvar.

Jag som skrivit detta heter Eva-Lena Embretsen och är ledamot i Lärarförbundets Jämställdhets- och likabehandlingsråd. Till vardags arbetar jag som verksamhetsledare på Pedagogiskt Utvecklingscentrum Dalarna vid Högskolan Dalarna. Jag är också legitimerad Grundskollärare 1-7, genuspedagog och fil. mag i pedagogik.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I skuggan av kriget

Jag är på den regionala konferensen för lärarfackliga organisationer i arabisktalande länder, som samlar företrädare från drygt tjugofem organisationer från elva länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Vår konferens hålls i skuggan av kriget i Syrien. Jag har lämnat ett Sverige med sin politiska kris som ytterst handlar om Sverigedemokraternas motstånd mot att ta emot invandrare, varav flertalet flyr härifrån. Att komma hit till den region som är mest drabbad är tankeväckande. Jag önskar att dem som tänker att det där kriget inte berör mig också skulle ha möjlighet att vara med här i Jordaniens huvudstad Amman.

Uppemot en miljon flyktingar från Syrien har på kort tid kommit till Libanon och ungefär lika många till Jordanien. Jordaniens utbildningsminister, Dr Mohammad Dhunibait, berättar att 130 000 barn kommit som flyktingar och behöver gå i skola (motsvarar 12 % av alla elever i skolan). Barnen är välkomna, säger en deltagare från Libanon. De är våra grannar. De bor hos oss och vi delar mat med dem. Men det är utan tvekan en påfrestning på utbildningssektorn som redan innan har begränsade resurser. Det är också många som vittnar om barn som inte får utbildning, som hamnar i barnarbete eller prostitution.

”Efter den arabiska våren är vår uppgift som lärare att erbjuda nästa generation hopp om något annat än ett val mellan ISIS och den gamla diktaturen.”

Det känns som tiden är på väg att rinna ut. Att stödet från omvärlden behövs. Vi är fler som behöver bry oss om våra medmänniskors lidande och prövningar, men också lyssna och lära vilka lösningar som kan stå till buds.

Den militära konflikten pågår en timmes bilfärd norr om vårt konferensrum i Amman och har genererat den största flyktingströmmen sen andra världskriget. Men det är inte bara ett krig med militära medel och en humanitär kris. Det handlar i vidare mening om politiken i regionen och inflytandet över regionens framtid. Ytterst är det en kamp om identitet och ideologi som kommer fortsätta under oöverskådlig tid. I den kampen är inte frontlinjen en timme norrut, den skär rakt genom vårt samhälle idag. Det är ytterligare en anledning för oss att bli delaktiga om vi inte redan är det.

Vi kan lära av våra kollegor i regionen. De tillhör i olika grad den samlade demokratirörelsen i sina respektive länder. De tänker ta strid för de framgångar som man har kämpat för i sina länder. Deltagare från Mauretanien till Irak för en gemensam diskussion om skolan och lärares betydelse för demokratisering, för att utbilda i mänskliga rättigheter, för alla barns rätt till utbildning av god kvalitet. Män och kvinnor diskuterar hur man kan öka jämställdheten i sina fackliga organisationer, så att man kan vara pionjärer och förändra attityder i övriga samhället.

Det här är andra röster, andra perspektiv och historier, än de som vi till vardags får serverade genom medier som med rätta har kritiserats för att vinkla bevakningen från regionen, så att det mest är konflikt, fanatism och kvinnoförakt som framträder.

Här står mycket på spel, demokratirörelsen balanserar på en knivsegg. Men om vi vill se våra länder som demokratiska förebilder som kan tjäna som inspiration, kan det vara på sin plats att också fundera över tillståndet hemma. Debatten om invandringens kostnad är försåtlig då den syftar till att förändra synen på människors lika värde. Hur mycket rasism och främlingsfientlighet tål vårt samhälle innan tilliten urholkas så mycket att det inte längre går att förhandla fram lösningar. När det inte längre går att jämka ihop olika intressen eller försvara minoriteters rättigheter undermineras det demokratiska samhällets tanke om jämställdhet och likabehandling. Hur mycket motivation och kraft lägger vi på att inte bara prata om utan också försvara dessa värden, för det är väl vad den ideologiska kampen ytterst handlar om? Vad kan vi lära av våra lärarfackliga kollegor i Mellanöstern som diskuterar hur man med demokratiska medel ska föra kampen mot repression, fundamentalism och nationalism så att eleverna får hopp om en framtid i frihet, även dem som har upplevt krigets fasor.

Vår nutidshistoria ställer krav på var och en som är för fackliga och andra mänskliga rättigheter att definiera sin hållning och vara beredd att försvara den. Nyvalet i mars som Sverigedemokraterna vill ska handla om att begränsa invandring, är väl ett bra tillfälle att ta ställning. Vi behöver inga avancerade teorier eller fördjupade kunskaper för det, bara modet att stå upp för de fri- och rättigheter som vårt fackliga engagemang bygger på. Kan vi utmana våra egna fördomar och få mer kunskap i mötet med andra, även dem som vid första anblicken inte liknar oss själva, finns också en väg ut ur vanmakten. Vi kan alla ge små eller stora bidrag till att försvara den utveckling som vi i vårt land en gång förverkligat och som kollegorna på mötet i Amman drömmer om.

 

Skrivet av Henrik Herber, tidigare internationell sekreterare numera utbildningsutvecklare på Lärarförbundet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Likvärdiga julförberedelser?

Jag älskar julen och speciellt förberedelserna inför jule, adventsmys, glöggmys, bakning och godisfix, ja jag längtar. Jag har turen att slippa sakna någon, jag har turen att få fira en lugn jul och jag har turen att vi inte hetsköper julklappar, det är liksom tanken som räknas.

Jag vill gärna att alla ska känna som jag, men så är det nu inte för alla människor. Som förskollärare måste jag enligt uppdrag att i varje handling, varje dag, varje stund ge alla barn samma känsla av tillhörighet.
Därför måste jag tänka på att alla barn inte får en lugn jul, alla barn får inte julklappar, alla barn får inte träffa alla de vill. Jag vet inte vilka barn det faktisk gäller som inte får uppleva julen som jag gör. Därför måste jag tänka proffesionellt tillsammans med mina kollegor.

Hur gör vi för att alla ska känna tillhörighet i förskolan även i december trotts allt pyssel och prat inför jul om vi håller på med?

Paula Grönroos-Persson
Lärarförbundets jämställdhets och likabehandlingsråd.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Saxat ur: Regeringsförklaringen den 3 oktober 2014

Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.

Det är denna regerings fasta vilja att Sverige ska vara en global förebild, i vår utveckling, vår jämlikhet och vårt ledarskap i klimatomställningen. Ett land som kännetecknas av människors lika värde, självförtroende, solidaritet och tron på att framtiden går att förändra.

Vi vet att det är nödvändigt. Vi vet att det är möjligt. Och med denna vilja är vi beredda att samla Sverige.

Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. Ett nationellt regelverk och ett samlat huvudmannaskap för hjälpmedel tas fram. Den nya lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ses över och breddas.

Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa.

Regeringen kommer därför att fokusera på att höja kunskapsresultaten, öka jämlikheten i skolan och höja läraryrkets attraktivitet.

Sveriges nya regering är en feministisk regering. Hämmande könsroller och strukturer ska bekämpas. Kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina liv. Bara så kan vårt samhälle och varje enskild människa nå sin fulla potential.

Jämställdhetspolitiken ges en större tyngd i Regeringskansliet. Departement och myndigheter får tydligare uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering i all sin verksamhet. Ett arbete med genusbudgetering i budgetpropositionen påbörjas.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Därför ska lönekartläggningar genomföras varje år. Kvinnor och män ska ha samma sysselsättningsgrad. Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden. Deltid ska vara en möjlighet. Insatser behövs så att fler orkar arbeta heltid. Vårdnadsbidraget avskaffas.

Som ett steg mot ett jämlikt uttag av föräldraförsäkringen ska en tredje månad reserveras för vardera föräldern. Föräldraförsäkringen ses även över för att underlätta för de familjer som identifierar sig som stjärnfamiljer.

Regeringen kommer att göra en avstämning av könsfördelningen i börsbolagens styrelser efter bolagsstämmorna 2016. Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent år 2016 presenteras ett lagförslag om kvotering.

En kommission för jämlik hälsa tillsätts. Arbetet för att förbättra folkhälsan stärks bland annat genom en tydligare ansvarsfördelning och bättre uppföljning. Regeringens mål är att de påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation.

Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner. Psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering och sysselsättning.

Löften att följa upp! Statistik att kontrollera! Personer att påverka! Människor att hjälpa! Yrken att lyfta!

Mycket jobb återstår – om vi hjälps åt så når vi större framgång!

Robert Fahlgren, Förbundsstyrelseledamot i Lärarförbundet och adjungerad till Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar