Korkade vita män, solidaritet, Obama och en säck med ris

Jag har precis kommit hem från Kambodja där jag och fyra andra svenska jämställdhetsexperter genomfört en workshop i jämställdhetsintegrering på jämställdhetsdepartementet (Ministry of Womens Affairs).

Under samma två dagar som vi genomförde workshopen i Phnom Penh höll ASEAN (Asiens motsvarighet till EU) ett toppmöte där som besöktes av Barack Obama. USA:s, Kinas och Indiens presidenter är sannolikt världens tre mäktigaste personer och det kändes mäktigt att bara befinna sig i närheten av detta historiska toppmöte. Två frågor som Obama lyfte under mötet med Asiens toppledare var mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Jag förstår varför.

Kambodja är ett land med billig arbetskraft och stora naturtillgångar och vi har i Sverige kunnat läsa om de textilarbetande kvinnorna som producerar kläder åt bland annat H&M. Dessa kvinnor har ibland minimilönen 61 dollar i månaden vilket motsvarar mindre än 3 kronor i timmen. Den lönen går det inte att försörja sig på ens i Kambodja.   

 

Textilarbetare på lastbilsflak. H&M-anställda?

 Majoriteten av alla kvinnor arbetar inom klimatkänsliga näringar såsom textil (siden och bomull), jordbruk (risodlingar) fiske och skog (gummi). De senaste åren har landet växelvis drabbats av allt större översvämningar och torka, och det tros bero på den globala klimatuppvärmningen. Kvinnorna drabbas hårdare än männen av detta eftersom de i större utsträckning jobbar i de utsatta branscherna.

På workshopen pratade jag om att det är den västerländske vite mannen som sätter allra störst ekologiska fotavtryck på vår miljö, och att de avtrycken främst drabbar kvinnor i u-länder. Jag har själv vid flera tillfällen hört svenska män säga: ”Det är positivt med global uppvärmning, då kan vi ju börja odla vin i Sverige!”. Vi har lite olika tankehorisonter.


Översvämning.

 Jag åkte på en flodbåtstur och tittade på ett så kallat ”floating society”. Det var en by med 6000 innevånare där alla levde sina liv på båtar och flottar på floden. Det fanns en flytande skola, flytande affärer och till och med en flytande idrottshall. Vår guide berättade att vattennivån i floden numer rör sig mellan 1,5 meters djup upp till sex meter. Vid mitt besök var nivån fem meter och man kunde se att landskapet var översvämmat.

Jag är stolt över Lärarförbundets arbete med Fair Trade som innebär både klimatsmarta inköp men också schyssta arbetsvillkor. Det är en viktig facklig fråga där vi lärare har stor möjlighet till solidariska handlingar! Min flygresa till Kambodja var inte klimatsmart men när jag nu sett konsekvenserna med egna ögon ökar helt klart min egen motivation att göra världen mer jämlik.

Om du får möjlighet att besöka Kambodja kommer du att möta tiggande barn. De var rätt många vid landets stora turistattraktion Angkor Wat. Barnen är bedårande söta och de tittar vädjande på dig med stora bruna rådjursögon och säger på klockren engelska: – One dollar sir? Jag fick lära mig att inte pengar till dem för då går de inte till skolan. Vi köpte en säck ris istället och gav till en skola. Barnen på de skolor vi besökte var påfallande lika svenska barn. De lekte, busade, pluggade och verkade glada. Den största skillnaden var deras tacksamhet för att de överhuvudtaget fick gå till skolan.

 

Ett gatubarn som uppträdde för oss under workshopen. När de fick äta upp matresterna blev hon så här glad

Syftet med vår workshop var expertutbyte i jämställdhet mellan våra länder. Vi svenskar kanske tänker att ett land som Kambodja inte har något att lära oss men där kommer våra fördomar på skam. Kambodja har flera politiska jämställdhetsreformer som vi saknar i Sverige. De kvoterar in kvinnor i politiken, de arbetar med gender budgeting, har en statlig jämställdhetsrevision och följer upp FN:s kvinnokonvention (CEDAW). I Sverige tror vi redan att vi gör allt det där men vi lever i en myt.

Jag förstår vad Hans Rosling menar med sin Gapminder. Skillnaderna mellan våra länder kommer att minska med rasande fart och utvecklingstakten i ett land som Kambodja är hög. Under workshopen visade vi bilder från Sverige 1912 då vi hade fattigdom, massutvandring, hemgifter, hög barndödlighet och saknade kvinnlig rösträtt. Vår jämställdhet har kommit till genom 100 års kamp och politiska reformer. Länder som Kambodja kommer att göra samma resa på kanske 20 år. 

 Jag som skrivit denna krönika heter Torbjörn Messing. Jag är ledamot i Lärarförbundets Likabehandlingsråd och arbetar till vardags på SKL och deras Program för Hållbar Jämställdhet.

Annonser

Om jamochlika

Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling är rådgivande till förbudets styrelse. Rådet arbetar med att på olika sätt bevaka och främja jämställdhets- och likabehandlingsfrågorna inom och utom förbundet.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s