Skolan ”är en del av det Sverige man inte har tillträde till”

elever dator

Min pappa är född 1945. Efter avslutad, 7-årig, folkskola började han arbeta på den mekaniska verkstad där min farfar jobbade. Hans yngre bror, däremot, gick den splitter nya nioåriga enhetsskolan, tog studenten och läste till lärare vid Uppsala universitet. Pappa följde sina förväntningar på livet och framtiden, och min farbror likaså. (Men min farmor har berättat att rektorn på grundskolan försökte avråda henne från att låta min farbror läsa en teoretisk linje, då de inte var tänkta ”för alla”). Senare övertalade farmor min pappa att läsa på folkhögskola, och innan vuxenutbildningens tid läste han som vuxen 4-årig teknisk linje på ett vanligt gymnasium, och blev gymnasieingenjör. 2013 är han medförfattare  till en vetenskaplig artikel på det tekniska området. Det var alltså inte för att han saknade akademiska förmågor som han valde att avsluta skolan vid 14 års ålder, utan för att han inte kunde se att skolan var för honom.

Sedan folkskolan inrättades 1842 har den svenska skolan haft funktionen av ett socialt instrument. Utbildning sågs som en möjlighet att utjämna sociala skillnader och skapa ett mer jämlikt samhälle. Länge handlade skolans sociala mål om göra utbildning tillgänglig för alla: man talade om den s.k. begåvningsreserven, och avsåg då barn från arbetarhem och till viss del kvinnor. Många och långa politiska strider resulterade i det vi ser idag: förskolan, den nioåriga grundskolan, det sammanhållna gymnasiet, vuxenutbildningen och den utbyggda högskolan. Idag upplevs förskolan och grundskolan som självklara, och  såväl studieförberedande program som yrkesprogram är etablerade på gymnasiet (även om de senare har fått stå ut med viss klåfingrighet de senaste åren). Fler än någonsin söker till högskolan. Vuxenutbildningen har förvandlats från andra chansen för arbetarbarn till andra chansen för nyanlända i Sverige.

Men skolan står också idag inför stora utmaningar. 12,4 % går ut åk 9 utan att vara behöriga till gymnasiet. Socioekonomisk bakgrund, kön och utländsk bakgrund är tre variabler som kan användas för att predicera vilka som kommer att lyckas i skolan,  och vilka som kommer att hamna efter. Vi vet att betygsgapet mellan flickor och pojkar ökar, och att det är pojkar med lågutbildade föräldrar och utländsk bakgrund som ligger sämst till betygsmässigt. Gymnasiet och högskolan är starkt könsuppdelade, och bara vissa program har en jämn fördelning av studerande flickor och pojkar, män och kvinnor.

I Pedagogiska magasinet skriver sociologiprofessor Ove Sernhede en artikel om hur den svenska skolan alltmer befäster och reproducerar sociala skillnader. En studie har visat att unga i storstädernas förorter inte ser skolan som en väg in i samhället, utan som en omvårdande, moderlig institution där man kan få ett mål mat och träffa schyssta vuxna som talar svenska (lärarna). Blogginläggets rubrik är ett citat från artikeln. Sernhede beskriver utvecklingen som en del av en social strukturell problematik, som inte enbart kan lösas av lärarna. Segregation, det fria skolvalet, konkurrens och individualism anförs som förklaringar.

Sernhedes artikel skrevs innan oroligheterna som drog över Sverige våren 2013, men han har tidigare hänvisat till upploppen i Paris som en fingervisning om vart vi är på väg.

Trots 1900-talets hårda och lyckade arbete med ett utbyggt utbildningssystem känner många unga än idag att skolan inte är för dem. Hur ska vi ändra detta?

Therese Biller, utredare vid Lärarförbundets avdelning för yrke och villkor

Annonser

Om jamochlika

Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling är rådgivande till förbudets styrelse. Rådet arbetar med att på olika sätt bevaka och främja jämställdhets- och likabehandlingsfrågorna inom och utom förbundet.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Skolan ”är en del av det Sverige man inte har tillträde till”

  1. Emilia Johansson 3A uig skriver:

    Jag blir helt förvånad då jag läser detta att det är så pass hög procent som 12,4 som går ut 9an utan behörighet till gymnasiet och att segregation ska vara någon slags förklaring till varför elever inte känner att de vill gå till skolan. Det är ingen som kanske har tänkt på att man inte passar in eller att man kanske har svårt att ta för sig som elev också. alla har ju faktiskt rätt till skolan i sverige men alla har inte samma möjligheter och vissa blir behandlade på ett sätt som gör att dessa inte vill gå till skolan. / Emilia Johansson 3A uig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s