Baksmällan efter EU-valet

Efter valet till Europaparlamentet ser vi förnyade framgångar för högerextrema partier och det har varit mycket diskussion om vad det här betyder. En fråga som jag spontant funderar på är hur synen på jämställdhet och likabehandling kommer förändras? Kommer gränser att flyttas, normer att ändras?

Jag fick en bild av kvinnors politiska representation från en artikel på Europaportalen. Jag ser där att det finns ett antal EU-länder där kvinnors representation i nationella parlament ligger under 20 %: Slovakien (19 %), Irland (16 %), Malta (14 %), Rumänien (13 %), Cypern (13 %), Ungern (9 %)

Om man sen ser på europeisk nivå har andelen kvinnor i parlamentet planat ut. Från att tidigare ha ökat markant efter varje val, har ökningen detta val varit marginell, uppskattningsvis från 35 % till 35,5%. En förklaring som ges är effekten av fler högerextrema partier, vilka traditionellt har få kvinnliga politiska ledare (SD får i det här sammanhanget ses som ett undantag med en man och en kvinna som representerar partiet i Europa). Under den förra mandatperioden fanns bara 16 % kvinnor i den EU- och invandringskritiska EFD-gruppen i EU-parlamentet.

Läget i EU:s medlemsländer ser olika ut, länder som valt ungefär lika många kvinnor som män till EU-parlamentet är i minoritet (9 länder av 28). Sverige finns med i topp liksom sina nordiska grannar Finland och Danmark, därtill Kroatien, Spanien, Estland, Österrike, Frankrike och Irland. Däremot har länder som Belgien, Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Grekland, Ungern och Polen valt färre än 1/3 kvinnliga representanter till EU-parlamentet. Är andelen män och kvinnor något att bry sig om? Jag återkommer snart till vad det här kan ha för betydelse.

Man undrar överhuvud taget hur Europas framtid ser ut. Franska Nationella fronten har uteslutit samarbete med ungerska Jobbiks EU-parlamentariker med motiveringen att partiet är för extremt. Men på hemmaplan i Ungern är Jobbik inte extremt, det har klargjorts i en dom av högsta domstolen som nyligen fällt en TV-station, ATV, för att ha kallat partiet för just högerextremt. Det känns som gränserna för vad som är extremt flyttas. Dina åsikter kanske var extrema igår, men idag är de ovanligt fräscha och allmängiltiga? Vad gör det här med samtalet om människors lika värde?

Vad gör då våra fackliga representanter? Vid Europafacket (ETUCE:s) styrelsemöte 12 juni antog man ett uttalande om resultatet av valet till Europaparlamentet, med ett tydligt avståndstagande från antieuropeiska, högerextrema, främlingsfientliga och auktoritära partier. Europafacket menar att valresultatet visar på ett växande avstånd mellan medborgarna och EU:s institutioner och skickar en tydlig signal om att de senaste fem årens åtstramningspolitik har misslyckats.

FN:s organ för arbetsmarknadsfrågor, ILO, är inne på samma spår. ILO fick viss uppmärksamhet för sin senaste ”World Social Protection Report 2014/15” vilken
uppger att åtstramningar har tillsammans med låga löner, höga skatter och en arbetslöshet som biter sig fast lett till att 24 procent av EU:s befolkning lever i social exkludering och fattigdom, motsvarande 123 miljoner människor, många är barn, äldre och personer med funktionshinder. En majoritet av denna grupp är kvinnor. Det är i det sammanhanget jag funderar på bristen på representation, att de som är mest utsatta och marginaliserade har minst politiskt inflytande.

ILO skriver vidare att “The cost of adjustment has been passed on to populations, who have been coping with fewer jobs and lower income for more than five years. Depressed household income levels are leading to lower domestic consumption and lower demand, slowing down recovery. The achievements of the European social model, which dramatically reduced poverty and promoted prosperity in the period following the Second World War, have been eroded by shortterm adjustment reforms.”

Framgången för högerextrema partier är ingen slump mot den här bakgrunden (även om en idealist skulle önska att reaktionen i stället för missnöje skulle vara att rösta för ökad social rättvisa). Men att rösta i missnöje eller protest får konsekvenser, partierna har knappast gått till val på att bidra till ett samhälle som ser jämlikhet som en väg ut ur krisen, utan kommer tvärtom skärpa motsättningarna, det är så dessa partier kan behålla sina röster. De verkliga förlorarna på den ekonomiska krisen har inte bara brist på politiskt inflytande, tack vare de många missnöjesrösterna kommer de vara fortsatt attackerade av partier som inte tvekar att sparka på dem som redan är utsatta.

Här kommer den fackliga solidariteten – vilken innebär samverkan också på europeisk nivå – att ställas på prov! Facket kan vara en samlad röst för likabehandling och jämställdhet. Och genom att stå upp för en kostnadsfri utbildning och bra villkor för lärare kan vi bidra till bättre förutsättningar att möta intolerans och ojämlikhet. Låt oss fokusera på det arbetet, vi har mycket vi kan bidra med.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s