I skuggan av kriget

Jag är på den regionala konferensen för lärarfackliga organisationer i arabisktalande länder, som samlar företrädare från drygt tjugofem organisationer från elva länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Vår konferens hålls i skuggan av kriget i Syrien. Jag har lämnat ett Sverige med sin politiska kris som ytterst handlar om Sverigedemokraternas motstånd mot att ta emot invandrare, varav flertalet flyr härifrån. Att komma hit till den region som är mest drabbad är tankeväckande. Jag önskar att dem som tänker att det där kriget inte berör mig också skulle ha möjlighet att vara med här i Jordaniens huvudstad Amman.

Uppemot en miljon flyktingar från Syrien har på kort tid kommit till Libanon och ungefär lika många till Jordanien. Jordaniens utbildningsminister, Dr Mohammad Dhunibait, berättar att 130 000 barn kommit som flyktingar och behöver gå i skola (motsvarar 12 % av alla elever i skolan). Barnen är välkomna, säger en deltagare från Libanon. De är våra grannar. De bor hos oss och vi delar mat med dem. Men det är utan tvekan en påfrestning på utbildningssektorn som redan innan har begränsade resurser. Det är också många som vittnar om barn som inte får utbildning, som hamnar i barnarbete eller prostitution.

”Efter den arabiska våren är vår uppgift som lärare att erbjuda nästa generation hopp om något annat än ett val mellan ISIS och den gamla diktaturen.”

Det känns som tiden är på väg att rinna ut. Att stödet från omvärlden behövs. Vi är fler som behöver bry oss om våra medmänniskors lidande och prövningar, men också lyssna och lära vilka lösningar som kan stå till buds.

Den militära konflikten pågår en timmes bilfärd norr om vårt konferensrum i Amman och har genererat den största flyktingströmmen sen andra världskriget. Men det är inte bara ett krig med militära medel och en humanitär kris. Det handlar i vidare mening om politiken i regionen och inflytandet över regionens framtid. Ytterst är det en kamp om identitet och ideologi som kommer fortsätta under oöverskådlig tid. I den kampen är inte frontlinjen en timme norrut, den skär rakt genom vårt samhälle idag. Det är ytterligare en anledning för oss att bli delaktiga om vi inte redan är det.

Vi kan lära av våra kollegor i regionen. De tillhör i olika grad den samlade demokratirörelsen i sina respektive länder. De tänker ta strid för de framgångar som man har kämpat för i sina länder. Deltagare från Mauretanien till Irak för en gemensam diskussion om skolan och lärares betydelse för demokratisering, för att utbilda i mänskliga rättigheter, för alla barns rätt till utbildning av god kvalitet. Män och kvinnor diskuterar hur man kan öka jämställdheten i sina fackliga organisationer, så att man kan vara pionjärer och förändra attityder i övriga samhället.

Det här är andra röster, andra perspektiv och historier, än de som vi till vardags får serverade genom medier som med rätta har kritiserats för att vinkla bevakningen från regionen, så att det mest är konflikt, fanatism och kvinnoförakt som framträder.

Här står mycket på spel, demokratirörelsen balanserar på en knivsegg. Men om vi vill se våra länder som demokratiska förebilder som kan tjäna som inspiration, kan det vara på sin plats att också fundera över tillståndet hemma. Debatten om invandringens kostnad är försåtlig då den syftar till att förändra synen på människors lika värde. Hur mycket rasism och främlingsfientlighet tål vårt samhälle innan tilliten urholkas så mycket att det inte längre går att förhandla fram lösningar. När det inte längre går att jämka ihop olika intressen eller försvara minoriteters rättigheter undermineras det demokratiska samhällets tanke om jämställdhet och likabehandling. Hur mycket motivation och kraft lägger vi på att inte bara prata om utan också försvara dessa värden, för det är väl vad den ideologiska kampen ytterst handlar om? Vad kan vi lära av våra lärarfackliga kollegor i Mellanöstern som diskuterar hur man med demokratiska medel ska föra kampen mot repression, fundamentalism och nationalism så att eleverna får hopp om en framtid i frihet, även dem som har upplevt krigets fasor.

Vår nutidshistoria ställer krav på var och en som är för fackliga och andra mänskliga rättigheter att definiera sin hållning och vara beredd att försvara den. Nyvalet i mars som Sverigedemokraterna vill ska handla om att begränsa invandring, är väl ett bra tillfälle att ta ställning. Vi behöver inga avancerade teorier eller fördjupade kunskaper för det, bara modet att stå upp för de fri- och rättigheter som vårt fackliga engagemang bygger på. Kan vi utmana våra egna fördomar och få mer kunskap i mötet med andra, även dem som vid första anblicken inte liknar oss själva, finns också en väg ut ur vanmakten. Vi kan alla ge små eller stora bidrag till att försvara den utveckling som vi i vårt land en gång förverkligat och som kollegorna på mötet i Amman drömmer om.

 

Skrivet av Henrik Herber, tidigare internationell sekreterare numera utbildningsutvecklare på Lärarförbundet.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I skuggan av kriget

  1. eva-lena embretsen skriver:

    Väldigt bra skrivet Henrik!

  2. angelika50 skriver:

    Verkligen tänkvärd text! Gå och rösta 22 mars 2015!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s