Förväntade mönster!?

Rocka socka! Så härligt initiativ! Så uppmärksammat det blev att vi alla har lika värde, så många som visade sina strumpor den 20 mars för att de gillar olikheter. Själv använder jag så gott som aldrig strumpor, men jag har alltid nagellack på tånaglarna. Så självklart hade mina fötter olika färg på tånaglarna! Se där, det gick att visa att jag gillar olika fast på ett annorlunda sätt än det tänkta! Där blev jag lite stolt över mig själv, tänkte så där lite utanför det tänkta och förväntade mönstret.
Mindre stolt över mig själv blev jag för ett par veckor sedan på mitt arbete som förskollärare.
Det var två grupper av barn i ett ganska stort rum. Den ena gruppen var flickor (6 åringar) den andra gruppen var pojkar (5-6 åringar). De hade problem med att samsas om utrymmet och bad då om hjälp att lösa det. Den ena gruppen ville leka Mello. Den andra gruppen skulle leka Daidalos (ett tv program där klurigheter löses på roligt sätt). Naturligtvis föreslog jag att flickorna kunde vara på den sidan av rummet där musiken fanns tillgänglig och pojkarna i andra änden där det fanns mer utrymme för Daidalos, smart och logiskt tyckte jag.
Men det tyckte inte en av flickorna som (med all rätt) reagerade genom att spärra upp ögonen, som också blev lite mörka, och satte händerna i midjan, stampade foten i golvet och sa upprört:
– Vi vill inte leka Mello! Vi ska leka Daidalos!
Skamset fick jag be alla om ursäkt och föreslog då tvärtom.
JAG! av alla människor gör en sådan dundertabbe i något så uppenbart könsstereotypt! Förväntade mönster sitter djupt i oss alla. Men det fick mig och mina kollegor att fundera lite mer på vårt sätt att bemöta barnen. Kan vår arbetssituation påverka hur vi bemöter barnen, ja, självklart kan det vara så. Ju fler barn vi får att vägleda och samspela med (så) desto kortare/mindre blir ju tiden för varje enskilt barn. Ja, om just den ojämställda arbetsmiljön på våra arbetsplatser finns mer att skriva om men inte nu. Jag vill avsluta med en mer trivial fråga:
-Vad har hänt i vårt samhälle, eftersom det nu inte längre är flickor som helst vill leka Mello? Vad är det som gjort att den normen brutits?

Jag som undrar heter Paula Grönroos-Persson
Ledamot i det gamla jämställdhets och likabehandlingsråd i Lärarförbundet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s